Svenska Dagbladets framsida med konst som industriell lockvara

Svenska Dagbladets framsida med konst som industriell lockvara

Den radikala omläggningen av SvD får mig att tänka på en annan förändring som gällde utrymme för annonser. Ännu under 1960-talet var nämligen tidningens förstasida annonssida och kunde utnyttjas på ett sätt som var unikt – SvD erbjöd möjligheten för en annonsör att täcka förstasidan med sitt budskap.

Vanligen var sidan upptagen av småannonser. Men då jag arbetade som AD på Törnbloms annonsbyrå för Nyby bruk, som tillverkade rör och plåt i rostfritt, fick vi idén att koncentrera annonseringen till denna sida, som en helsidesannons.

Tanken med detta var följande: produkten var en industrivara som köptes in av ett fåtal kunder och av personer i ledande befattningar. De läste SvD. I stället för att som tidigare sprida ut en mängd småannonser som kanske gick dem förbi skulle vi låta dem möta Nyby bruk på ett sätt som de inte kunde undvika att notera när de tog sin tidning. För att ytterligare försäkra oss om att annonserna skulle uppmärksammas gav vi dem en extrem utformning. Meningen var att framsidorna skulle bli diskussionsämne och därigenom även en möjlighet till öppning för säljare – de kunde börja med kommentarer till annonseringen. Förutom uppmärksamhetsvärde gav den också maximal prestige: Nyby bruk behärskade för en dag den mest exklusiva dagspressannonsplatsen.

Annonserna fungerade som det var tänkt. De blev också något av reklamkonstutställning. Kanske är annonsen med den spontant utstrukna tuschblaffan den mest ovanliga som tryckts i vårt land, i varje fall var den det på sin tid. Budskapen präglades av 1950-1960-talens ohämmade utvecklingsoptimism – Sverige var fortfarande en ledande industrination och som en bekräftande symbol för detta var världens knockoutkung, Ingemar Johansson, svensk.

Man gör dock inte en så ovanlig annonsering utan vissa förutsättningar. Det krävdes en kombination av fritt tänkande kreatör och en självständig kontaktman med talang att övertyga om byråns idéer – plus rätt personkemi till kunden.  Vi hade detta – annonsbyråns Urban Bjerkehag som identifierade sig med den kreativa avdelningens (även estetiska) ambitioner och på kundsidan Per Kiellarson, en lättsam och kreativ VD på Nyby bruk,

I slutfasen av denna annonsering började Ian Wachtmeister (blivande partiledare) på Nyby bruk. Som alltid i kundrelationer skapade ett nytt namn en viss oro. Men Ian Wachtmeister hade ingen tanke på att hindra eller ändra något som var kontroversiellt och fokuserade intresse. Tvärtom – sin entusiasm visade han genom att popularisera annonserna i interndiskussioner med namn som ”Picasso” (tuschblaffan), ”Musse Pigg” (rören), ”Knäckebrödet” (plåten).

SvD-mars SvD Musse Pigg SVD-knäckebröd

Naturligtvis kom det kritik, särskilt från reklambranschen – bl.a. ansågs det oacceptabelt att tillåta publiceringen av annonser (”knäckebrödet”) som inte identifierade varan eller annonsören. Vi hade bara plåtens mönster på framsidan, som följdes upp med en minibild av den, plus text, inuti tidningen. Men kritiken bidrog bara till att annonserna uppmärksammades ytterligare. Och vi hade professionella motiv till det vi utfört.

Hur länge SvD framsida som annonsutrymme kvarstod vet jag inte då jag lämnade branschen under senare delen av 60-talet. Men jag minns hur smått det var att arbeta med andra annonser när man en gång haft tillgång till förstasidan på SvD (jag utnyttjade den även på Wilhelm Anderssons annonsbyrå, för bl.a. Thule, försäkringsbolaget). Platsen utmanade till ultimata uppgifter – säkert sörjd av många när den försvann. Konkurrensen tvingade SvD att följa DN, och andra tidningar, med en redaktionell framsida.

   P.S. Tips till företagsledare: Enligt Ian Wachtmeisters dödsruna över Per Kiellarson (9 dec. 1994 i SvD) var dennes specialitet något han kallade ”cykliska beslut”. ”Dessa gick ut på att visa att problem löser sig själva om man inte bryr sig om dem”.                                            

 

Etiketter: , , ,