Sport – en bit av det bästa från paradiset

I mogna kulturer, med tusenåriga anor, som de indianer jag levde tillsammans med innan deras samhällsform upplöstes, deltog alla i ”finkulturella” aktiviteter: dans, musik, sport, konst, historieberättande, med ritualer för god skörd, födelse, ett gott liv och livets slut. Det låg i allas gemensamma intresse att ge gruppen vitalitet, gott mod, njuta av att leva och visa sin samhörighet med varandra och den livgivande naturen.

Dessa aktiviteter är ”förprogrammerade” mänskliga funktioner – svårigheten numera är att kunna leva ut dem i den fragmenterade, individuellt specialiserade, atomiserande övergångskultur vi befinner oss i. Privat kan man dock välja bitar som är möjliga att genomföra. Sport är en tillgänglig variant, som jag själv ägnat mig åt sedan barnsben, och som varit en väsentlig grund för överlevnad i en inte alltid positiv omgivning. Det började med friidrott och skidåkning. I sextonårsåldern tennis – på dagtid kunde vi på den tiden hyra en förstklassig inomhushall för tjugofem öre i timmen. Tennis blev sedan den viktigaste sporten, med mellan en till fyra timmars spel i veckan, beroenden på årstid, från 1946 till 2006.  Med kompletterande konditionsträning gav det lagom motion för att hålla kroppen någorlunda i trim.

Detta räckte för tävlande på hygglig klubbnivå (började för sent, dessutom för svag hjärt/lungmotor för elitsport), som gav utlopp för paradistidens instinkter, med strategiska och taktiska bedömanden, utnyttjandet av motståndares svagheter, adrenalinpåslag i kritiska ögonblick, lättnad efter dödande slag. Ibland seger i en turnering, euforiskt upplevd i de positiva signalsubstansernas berusande frossa, en naturlig, absolut tillfredsställelse av funktioner som fintrimmats under livets utveckling. Jägaren kunde återvända med ett nedlagt byte – eller efter att ha avvärjt ett hot. Som sport på amatörnivå har jakt och revirskydd civiliserats till en oblodig gentlemannauppgörelse, med livsrum för paradisets krafter och samtidigt en psykofysisk träning som är en tillgång inför med- och motgångar på livets andra områden. Med ännu en pluseffekt i det brödraskap som en stamsamhörighet ger.

Första racketen 1946: Gemla Champion, träram med natursenor. Senare Slazenger och Dunlop. 1980-talet ramar i aluminium och (Connors) Wilson variant i stål. 1990-talet kompositramar. Sista racketen (Sampras) Wilson, Pro Staff Classic Beam 95 sq.in., 80% Graphite 20 % Kevlar. Strängad med natursenor.

Klubbar: Karlshamns TK, Smedslättens TK, SALK, Ängby TK, Järfälla TK.

Några tävlingsvinster:
1940-talet: juniormästare i Karlshamn.
1950-talet: Majspelen i Stockholm, dubbel, med Percy Davidsson, kusin till Sven.
KM i Å&Å. Stockholmskorpen – Å&Å mot SEB i final, SALK hallen, en lördagsnatt – banbristens tider.
1960-talet: KM singel Ängby TK.
1970-talet: KM dubbel, handikapp, SALK, med Åke Hult. KM dubbel far och son SALK.  Singel Vårlobben Järfälla TK.
Slutade tävla när segling tog allt mer fritid.

Första teoretiska skolning:
”Big” Bill Tildens bok.

Favoriter:
Pancho Gonzales (största talangen, socialt motarbetad).
Rod Laver (mest komplett register, med den tidens träracketar).
Arthur Ashe (teknisk och taktisk elegans).
Stefan Edberg (volleyspelet).
Pete Sampras (precision).
Roger Federer (mest komplett spelare, med nutida kompositracketar).

Etiketter: , ,