Rester från Paradiset: Jägaren, och kvinnan som väljer honom

Bilderna är från vårt försök till ”postindustriellt” paradis på det då jungfruliga Lanzarote 1965-1966. Med mannen i det verkliga paradisets mansroll som jägare. Kvinnan vid hans sida valde familjeförsörjare för mannens effektivitet i att döda för att föda henne och deras barn, och även skydda dem mot rovdjur och försvara revir.

En återerinring om hur det var i en avlägsen forntid. Vår förälskelse kom dock något senare, med nutidskulturella inslag genom arv från föräldrars dragning till estetiska bedömningar och den speciella kvinnans behov av kompletterande konstprodukter som särskiljde henne från andra, med hybridiserande krav på reproduktion – för en blandning där paradisets människa reduceras och omformas.

Den verkliga bakgrunden till att jag tog rollen som bioteknisk fisk, sökte mig till stingrockan i dess undervattensrevir och harpunerade den var dock inte behov av mat till familjen, utan resultat av grupptryck från den ursprungsbefolkning som delvis omger mig på bilden. En helt genuin historia som illustrerar ännu en av människans mest elementära drivkrafter, hur svårt det är att dra sig undan den – och bli gruppens hjälte mot sin egen vilja.

Tre stora rockor hade sökt sig in så nära stranden att man kunde se dem. Jag åtog mig uppdraget att harpunera den största först efter det byborna försäkrat mig om att man skulle använda rockan som föda. Som del av byns gemenskap försvarade jag dess heder i duell mot en utifrån kommande annan undervattensfiskare om vem som skulle utmana de fascinerande djuren, vars skugglika svärta skymtade mot den vita sanden under det klarblå atlantvattnet och associerade till den oskuldsfulla tid då fantasin hade större frihet att skapa myter och legender om dödande av drakar.

För min del slutade historien i en viss sorgsenhet. Rockan ansågs ha passerat sista användningsdatum – ingen ville äta den. Jag lät dock skära av den en och en halv meter långa piskstjärten, med den två decimeter långa hullingförsedda gifttaggen, torka den och har den bredvid min arbetsplats som en påminnelse om paradistiden då en bra jägare hade den största betydelse, och då man samlade troféer både som bevis om skicklighet och fokus för tankemönster om hur agerandet vid den lyckade jakten skulle användas vid nästa.

Etiketter: ,