Paradistid till sjöss

Vår finaste tid till sjöss hade vi i den 17 fot långa mahognybåten, som byggdes i två exemplar. Anledningen till konstruktionen var att West epoxi metoden för kallbakning med fanér på form blev aktuell i början av 1980-talet. Vi hade då seglat 14-fotaren, byggd i divinycell och glasfiber, under sju säsonger, och ville överföra våra erfarenheter till en större båt. Den nya byggmetoden var intressant genom att den skulle ge möjlighet att prova en variant med mahognyns klassiskt eleganta utseende och den nya byggmetodens lätthet, styrka och relativa underhållsfrihet. Det första exemplaret byggdes 1984 i Vimmerby, det andra 1986 i Ekenäs, på samma form.

Särskilt intressant med båttypen är att den utvecklats från användarsidan. En återgång till tiden innan masstillverkning av båtar i plast konkurrerade ut one-off träbåtar, och utformningen kom att styras av byggarens föreställning om hur man bäst kunde göra vinst på verksamheten.  För professionella seglare, som fiskare, lotsar etc. var på trämaterialets tid varje båt en specialbeställning där köparens tidigare erfarenheter framfördes under diskussioner med byggaren. Vilket också gällde för beställare när segelbåtar blev fritidsaktivitet. För min del hade jag redan från 1940-talet egna idéer för mina speciella behov av båt, och har sedan dess tillfört båtarna förbättringar både beträffande funktion och byggmetod.

Vi seglade den första 17-fotaren under tre somrar och den andra, ”Exit”, under arton, med sju långseglingar mellan Stockholms och Blekinges skärgårdar. Svåraste vädret överraskades vi av i Hävringebukten under den dramatiska”Emma”-stormen, 23 juli 1985. Sju år senare finaste seglingen under en sexton sjömils spinnakergång utomskärs i en solig lagom nordost, från Öppenskär vid Utlängan till Björkholmen vid Tjärö.

Från hemmahamnen i Viksjö Båtklubb, Mälaren, roade vi oss med dagseglingar och, för att få kontroll på trimning av egenskaper, även en del kappsegling. Detta ledde till förbättringar av roder och centerbord, den första ”fathead”-toppen och den första gennakern (1986) på en svensk nykonstruktion. De enda kvällskappseglingar, där även andra jollar deltog samtidigt med 17-fotaren, gav dessa jämförelser: 1990 var en 505 (LYS 1.20) ca en minut snabbare än 17-fotaren. Under fyra seglingar 1991 var 17-fotaren två, respektive en halv minut snabbare än en Flyer (LYS 1.15), som i de två andra var fyra, respektive åtta minuter snabbare – allt på seglad tid. Resultaten visar att det går att kombinera en dagtur- långfärd- familjebåt med tävlingsjollars snabbhet och manöverbarhet, vilket är en viktig säkerhetsfaktor.

Systerbåten sålde jag till Björnsson, Lidingö, som seglade den några år. Näste ägare var skärgårdsfotografen och författaren Sören Colbing, Nynäshamn, som efter ett par säsonger sålde den till Lars Palm på Västkusten. En företagsam seglare som med ”Sus”, som båten döptes till, deltog i ”raider” i Skottland, Finland och Blekinge. Ett charmigt socialt familjekappseglande i mindre båtar som kombinerar rodd/segling, vilket visar ännu en sida av båttypens register. Den har också en poäng i klimatfrågan – båtens storlek gör att man inte behöver någon annan hjälpmotor än ”gransegel”, åror. Vi har därför aldrig haft någon motor i våra båtar – ett helt seglarliv har vi lyckats bespara oss närvaron av detta parasiterande, oljeluktande, utrymmeskrävande, dyrbara, krånglande, naturförstörande, rostande, bilringskapande metallmonster. Som med sin glupande aptit på energi är ännu en magnifikt destruktiv variant på den entropi som lämnar också människan i det försvinnande evolutionära kölvattnet. Med insikt, känsla och viljefrihet kan man dock skapa en personlig parentes undan utvecklingens fraktaliserande upplösning, och i Exit tog vi denna möjlighet av paradistid till sjöss.

Etiketter: