Indiansommar

Indiansommar

”Imponerande om Wixarica-indianerna. Under de senaste åren har det publicerats flera böcker om shamaner och shamanska upplevelser bland ursprungsfolk där författarna ideologiserar den främmande kulturen och förser den med en överlastad kosmologisk världsbild. En kosmologi som denna kultur antagligen inte har och kanske aldrig har haft. Exempel på sådana böcker är Olga Kharitidis Schamanens cirkel och Merilyn Tunneshendes Medicine Dream. Kharitidis bok utspelar sig i Sibirien och Tunneshendes bland maya-indianer i Mexiko. Det rör sig i båda fallen om spännande böcker som ger fina läsupplevelser, men det finns ett tillrättalagt element i dem som får mig att tvivla på autenciteten. BådeKharitidi och Tunneshende förser sina shamanska lärare med så omfattande religiösa tankesystem att man får intrycket att det rör sig om skrivbordskonstruktioner. Det blir helt enkelt för bra, dvs det blir inte bra alls utan stereotypt och schablonartat. Författarna verkar övertolka vad deras informanter har sagt för att tillfredsställa sina egna behov av en religiös kosmologi. Kritik som tidigare har riktats mot t ex Lynn Andrews och Harley Swiftdeer.
En författare som envetet och uthålligt har valt en helt annan attityd är John Hedberg som under mer än 25 år har försökt begripa och skildra wixarica-indianerna i Mexiko, mest kända under den koloniala beteckningen huicholer. Hedberg har gjort flera långa besök hos wixarica och försökt ta sig in i deras begreppsvärld. Hedberg försöker undvika att tolka in sin egen världsbild och sina egna behov i wixaricas föreställningar och han försöker han röja upp bland tidigare religiösa vantolkningar av wixarica. Under åren har det blivit sex böcker; Sydamerika, genom en döende (1970), Dagbok från Mexico (1976), Den blå hjorten (1980), Wixarica – Indianers Mexico genom deras myter, legender, historia (1993), Wixarica, its History and Connection with the Emergence of the Indian City States in Mexico (1996) och nu den senaste Indiansommar (Exit 1997).

Den senaste boken innehåller korta berättelser med ett skönlitterärt anslag och grundar sig enligt Hedberg på verkliga händelser. Grundtesen i Hedbergs hela författarskap är att wixarica är en döende kultur. Den har lyckats överleva flera hundra år av kolonialism men kan i längden inte hävda sig i konfrontationen med den västerländska civilisationen. Alkohol, turism, arbetsresor till städer och plantager är några av de faktorer som sakta men säkert eroderar wixaricas sant konservativa religiösa föreställningsvärld. Också de religiösa ceremonier som fortfarande upprätthålls av traditionella wixaricas luckras upp och religiösa bilder och föremål blir varor som säljs till turister.

Wixarica står längst ner på den mexikanska samhällsstegen och de är utsatta för ett rått, naket och våldsamt förtryck från mexikanarna. Redan på försättsbladet leds man in i denna våldsamma värld. Boken tillägnas Hedbergs två första undervisare hos wixarica: José Carillo, dödad i San Andrés av ett pistolskott, och Miguel Garcia, rånmördad i Ruiz. Hedberg ryggar inte för att skildra verkligheten sådan den är och det gör läsningen av Indiansommar smärtsam. Som läsare vill man självfallet wixarica väl, men ödesmättat som i isländska sagor vet man att historierna har tragiska upplösningar som inte går att undvika. För den som vill få en inblick i hur ett ursprungsfolk idag lever och tänker, hur de fortfarande utför ritualer och ceremonier och hur magin genomsyrar hela livet är Hedbergs böcker att rekommendera.

Den magi Hedberg skildrar förefaller ytterst verklig, den är handfast och farofylld, men ljusår från de kosmologiska övertolkningar som blivit vanliga i shamanlitteraturen. Indiansommar innehåller också ett teoretiskt kapitel om att wixarica saknar både begrepp för och föreställningar om gudar. Wixarica talar i stället om sina natursläktingar – farfar eld, fader sol, moder majs. Den omgivande naturen och krafterna i den är wixaricas storfamilj. Jörgen I Eriksson. Athanor nr 18.

Etiketter: ,