Indiansommar – skisser om en försvinnande tillvaro

Wixárica har bevarat sin forntida kultur bättre än andra ursprungsbefolkningar i Mexico. Detta beror på att de valt sitt tillhåll i de mest svårtillgängliga områdena, men också på att de undvikit strid med vita. Till skillnad mot sina mer stridbara grannar, cora-indianerna, underkuvades wixárica aldrig militärt av de vita. I boken”Indiansommar” belyser jag i novellform wixáricas kultur och problem vid mötet med vår.

”Vindarnas träd” är en omarbetning av ett mord på en shaman, utfört av en ung wixárica som ansåg att shamanen var orsaken till allvarliga problem i hans liv. Shamanen sköts med pistol, som i berättelsen, men under något andra omständigheter. I berättelsen finns ingående skildringar av rituella fester, baserade på etnografiskt/antropologiskt material.

Isidro och Maria i ”Orkidéen” dog en tid efter det jag lämnat dem. Först Maria av cancer i underlivet, senare Isidro, troligen av en hjärntumör i kombination med näringsbrist och psykiska påfrestningar orsakade av att en kristen sekt mer eller mindre rövade bort hans dotter Florecita från honom. Jag bodde på hans gård i två omgångar, 1988 och 1990, och fick hans beskrivningar av sitt liv, inklusive upplevelsen av flickan vid bäcken.

”Offerprästen” är en gestaltning av wixáricas deltagande i mestizen Lozadas omfattande, men misslyckade befrielsekrig. Till grund ligger historieskrivning om Lozada, plus berättelser om inbördeskrigen förmedlade av mestizer som jag lärt känna under resor i bergen, och wixárica från San Andrés, stammens rituella centrum där jag vistades 1973, 1976, 1988, 1990. Lozada retirerade till platsen, och uppehöll sig där innan han begav sig ner mot Tepic och dödades. I dessa strider deltog wixárica sporadiskt och motvilligt.

Miguel i ”Peson” mördades ca 1980, men hans far, Santos, levde för tio år sedan – jag träffade honom, och några av hans andra söner, vid mitt senaste besök i bergen i januari 2001. Miguel var min första kontakt bland indianerna. Jag levde med honom och hans familj i San Andrés och på gårdar bland bergen 1973 och 1976, och vi blev så goda vänner en indian kan bli med en vit.

”Indiansommar” är baserad på erfarenheter från några av de indianska konstnärer somlämnatbergen och bosatt sig i städer. En av dem utnyttjades av amerikanska antropologer – när han sedan återvände till bergen, inspirerad av antropologernas intresse för wixáricas kultur, sköts han av wixárica för att han utlämnat den till vita. Skildringen av utvandringen, livet i Tepic och etableringen som konstnär utgår från den utveckling en indiansk bekant genomgått sedan 1973. Han har integrerats i stadskulturen, där tre av hans barn blivit lärare – han återvände alltså aldrig, blev heller inte alkoholiserad. Detta är annars ett vanligt öde för indianska konsthantverkare i städerna.

”Ingen mans land” har sin bakgrund i en by som ligger utanför wixáricas centralområde, och som kommit att bli en kritisk mötesplats mellan indiankultur och den inträngande industriella. Jag upplevde platsen under en fest vid nyårshelgen 1976, vilket blivit utgångspunkt för berättelsen – personerna är hämtade både från denna plats och andra, och med vittnesmål om ett faktiskt ”psykmord” – det sätt wixárica föredrar att använda. Beskrivningar av wixáricas uppfattning om döden finns också med i berättelsen.

Etiketter: ,