Den nya arten. Hybridiseringen.

Omslag DNA 2013 - kopiaDen nya arten. Hybridiseringen.

Utställning på Moderna Museet december 1972, under museichefen Pontus Hulténs ledning.

 

För information om idéarbetet bakom utställningen publicerades ett häfte med samma titel, som senare utgavs som bok i flera omarbetade upplagor. Undersökningarna om wixárica indianerna är en detaljuppföljning av forskningsprojektet. Den gäller övergången från samlande/jakt till enkla jordbruk, som belyses från konkreta och teoretiska synvinklar. Wixárica såg det påtvingade näringsskiftet som negativt (”Paradisets barnbarn”) – i sina ritualer försökte de kompensera detta genom att överföra tiden som jägare till den som jordbrukare. I de mer komplicerade mexikanska kulturer (tolteker, axteker) wixárica varit delaktiga i medförde denna överföring inte bara en tributbaserad kulturell storhetstid, utan också de mest bestialiska former för offer till naturmakterna. Vår egen tid bidrar med sina speciella varianter för (människors) erfarenheter av expansionens utjämningar genom polarisationer.

 

”Den nya arten. Hybridiseringen” recenserades(1974) av professor Bengt Hubendick:

 

”Annorlunda bok om människan”

 

”Vår väg till människa har varit lång. Den har varit en biologisk utveckling som, om vi börjar från allra första början, tagit ett par tre tusen miljoner år. Något i stil med vad vi menar människan uppträdde först för en eller annan miljon år sedan. Hon var frukten av en rent biologisk utveckling där varje ny ärftlig egenskap som slumpen trollade fram prövades i den livsmiljö och den livssituation människan eller hennes föregångare levde i. Arvsanlagen förkastades eller godkändes, och på så sätt styrdes den rent biologiska utvecklingen så att människan blev väl anpassad till liv i intim samverkan med naturen omkring henne. Hela hennes utrustning, hennes sinnesorgan och hjärna, hennes sätt att uppfatta omgivningen och att ur den hämta vad som behövdes för att tillfredsställa livsbehoven, allt detta hade på så sätt anpassats till liv i naturmiljö.

 

Något nytt

När en människa första gången formade en sten till ett ändamålsbestämt verktyg var det början till något nytt, början till teknik, början till att ersätta den intima samverkan natur-människa med en teknisk apparat mellan naturen och människan. Människan som sådan övergick till bioteknikens (människa), för att nu använda John Hedbergs sätt att uttrycka sig.

Detta utvecklingssteg var ingen snabb och enkel process. Den tidiga människans steg från samlare till jägare hörde dit, likaså samlarens till odlare. Båda skedde dock i intimt naturberoende och tekniken var länge milt anpassad till en livssituation i samverkan med naturen. Tekniken gav människan lite längre och större händer men inte skenbar allmakt. De tekniska medlen begränsades av energitillgången vilken i sin tur begränsades av vad man kunde få ut direkt ur vind, vatten och domesticerade djur förutom genom de egna musklerna.

Avsteget tar fart.

Förmågan att i stor stil utnyttja energiinnehållet i fossilt kol gav människan möjlighet att ta steget fullt ut och över bioteknikens människa inom parentes. Den industriella revolutionen inledde den utveckling som fjärmat människan från naturen och gjort henne till en liten del i en stor teknisk apparat. Om detta och vad det innebär för människan som individ och för samhället handlar John Hedbergs nya bok. Det är en skrämmande och fascinerande bok. Den redovisar en klarsynt överblick av ovanliga mått. Den är tyvärr inte någon särskilt lättillgänglig bok. För den som ändå läser boken (ett tips: börja på sidan 46 så går det lättare) ger den människans situation i ett nötskal, en väsentligheternas världshistoria.

Bioteknisk hybrid

Den primitiva människan var sin egen, måste lita till sig själv, till sina egna sinnen, till sin förmåga att med hjälp av dem finna sig tillrätta, lösa sina problem och tillfredsställa sina behov. Den biotekniska människan är en allt obetydligare del i en teknisk apparat. En bilburen människa är en enhet där benen ersatts av bilen och människan i vikt är en tiondedel till en tjugondedel av det hela. En månraket höll 1971 vid avfyrningen ca 200 kg människa och 2 720 000 kg tekniskt material. I det extremfallet har nästan allt hos människan ersatts av den tekniska apparaten: sinnesorganen av mätinstrument, hjärnan av datorer.

Förändringen gäller inte bara sådana extremfall utan varje punkt i tillvaron. Slätten, djungeln eller havsstranden har blivit butiken, bensinmacken, citykontoret eller oljetankern. Butiken motsvarar jaktmarken. Man går dit i stället för på jakt eller fiske. Människans roll har bytts från aktiv till passiv. När hon går in i butiken är hon beredd på hela händelseförloppet. Skärpta sinnesorgan och beredskap att anpassa sitt handlande efter situationen är relativt överflödiga. Allt är monotont detsamma varje gång. Propaganda programmerar också det automatiserade i hennes uppträdande. Industri och handel tvingar in människan i sitt mönster som genom serier av upprepningar av samma händelseförlopp som kan förutses och styras.

Människans värld har blivit större tack vare allehanda mätinstrument och kommunikationsmedel. Dessa ger henne kontakter som hon inte kan nå med sina egna sinnen. Men de tekniska sinnesförlängningarna är inte den biologiska människans. Hennes egen, påtagligt upplevbara värld finns bara kvar som ett ytligt skal kring allt det instrumenten fördjupar.

Tekniken tar initiativet

Den hybridisering mellan människa och maskin, människa och teknik, som John Hedberg talar om, utvecklas vidare. Men hos denna hybrid, denna organism av människa omsluten av en teknisk apparat, är det den senare som är i ständig och snabb utveckling mot allt högre, alltmer avancerade tillstånd, vilka värderas efter produktionsökning och förmåga att minska den biologiska delens insats. I dagligt tal kallar vi det att människans slås ut. Det tar sig dock långt ifrån uttryck i bara detta. Det innebär också att människans roll blir allt passivare och mer enahanda. Det är t.ex. få produktionsroller i industrin som en människa kan fylla med bibehållen självrespekt. Hon utför enkla handgrepp på komplicerade, överlägsna maskiner och ser hur de undan för undan ersätter henne helt och hållet. Det gäller också på många andra plan: bingo, enarmade banditer och idrottsliga skådespel ersätter vad den ursprungliga jakten gav vid sidan av bytet.

Den skapande tanken är beroende av en kännande och väljande aktivitet. Den är svar på ett mönster av kroppsliga retningar och associationer som arbetar intuitivt eller medvetet med i hjärnan lagrat material. Människan som del i den biotekniska enheten blir alltmer en automat, och man kan, enligt Hedberg, vänta sig att människans sinnliga och motoriska utrustning förslöas. Detta är, och det är det kanske allra kusligaste hos den hedbergska bilden av verkligheten, inte alls ett hot mot den biotekniska organismen och dess vidareutveckling. Tillgången på människor är enorm och behovet av verkligt aktiva människor med bibehållna ursprungliga funktionsmönster är lågt. Den biotekniska utvecklingen rullar vidare styrd av en liten elit. Utvecklingen skulle bli självkonserverande eller självgenererande, hur man nu vill uttrycka det.

Framtiden?

Hedbergs bild av vår nutida civilisationsform och av oss själva som biotekniska hybrider är ytterligt pessimistisk. Den innehåller säkert också mycket av sanning och klarsyn. Det som kunnat beröras här är bara några plock ur den nästan allomfattande prövning av hybriden som Hedberg presenterar.

Å andra sidan ser vi begynnande reaktioner i tiden. Somligt av det har kallats den gröna vågen, annat kanske formar sig i flykt till drömvärldar, delvis via alkohol eller narkotika. Vad man troligen kan säga är att den biotekniska hybriden knappast kan utvecklas så långt utan att bryta nacken av sig själv. Den är frukten av en utveckling som bygger på några falska förutsättningar: att råvaru- och energiresurser är obegränsade, att naturens tolerans mot belastning i olika former är obegränsad och att människan skulle tåla att springa ifrån sin egen biologiska natur. Så länge växternas fotosyntes inte kan ersättas av teknik har vi också kvar våra långtgående ekologiska beroenden av en levande natur. Fortsätter vi att negligera detta kör människan slutgiltigt huvudet i väggen, och världen kan återgå till att leva och utvecklas i lugn och ro utan henne.

Men eftersom vi själva är människor måste vi ju tycka att det vore synd, för att inte säga dumt.”