Bortom paradiset – det tusenåriga rikets övermänniska

Jag rodde ut från Näsviken vid tretiden i en mörk novembernatt med stjärnhimlen täckt av moln från ett långvarigt höstligt lågtryck. Den tidiga timmen var nödvändig för att säkra en jaktplats, då det inte fanns många skär för jakt med vättar i närheten. Från industriområdet på Mieåns och hamnens västra sida hördes fabrikernas surrande, väsande andning och byggnaderna fick också liv av ljuset från upplysta kajer och fartyg, och på åns östra sida låg bostadshusens svarta skuggor mot öde raka gator markerade med lyktsken och över Drottninggatans backe lyste ”Röda lyktan”, lotsarnas hamnljus. När jag lämnade staden i kölvattnet under nattliga jaktrodder fick jag en känsla av flykt undan en egendomlig organism av trä, sten, tegel, cement, betong, metall under vars hårda skal människors mjuka kött- och blodfyllda kroppar låg insomnade som fångar i väntan på att släppas ut till de arbeten som fick organismen att växa sig än större, till alltmer oöverskådlig och obegriplig komplexitet, och med tentakler utspridda runt jorden likt en jättebläckfisk som sög ut varje droppe livskraft ur sitt offer.

Visionerna var påverkade av uppväxten under andra världskrigets våldsamma urladdningar av teknologi. Då talade radion varje dag om tiotusentals offer för den slakt, som i sin inhumana rationalitet krävdes för att gamla näringssystem skulle tvingas ge plats åt nya. Det första världskriget hade bara varit en förövning till det andra världskrigets stress i vars spår alla andra kulturformer kom (kommer) att utplånas. Filosofisk teori fick praktisk demonstration av ”viljan till makt” som enligt Nietsche ska bejakas till varje pris. ”Underlägsna raser” eller ”de mycket för många”, förklemade av demokrati och kristendom, var enligt denne filosof ” bara en övergång och undergång”. De skulle utrotas under ”herrefolkets” stålbad och ersättas av ”det tusenåriga rikets övermänniska”. Hegelstuderande kunde notera att staten som den historiska utvecklingens mål nådde skapande höjdpunkter med envigen mellan den nazistiska och kommunistiska. Båda företrädde ”en överindividuell ordning i samfundslivet, under vilken den enskildes samvete måste underordna sig … statens väl har ett helt annat berättigande än den enskildes. Krig är en del av statens framväxt i en värld som följer förnuftets utveckling genom dialektiska motsättningar”. Men de hade också lärt sig att ”varje tidsperiod har en ledande idé som föder sin motsats och därigenom också inom sig bär fröet till sin egen undergång”.

Även båten jag rodde var en påminnelse om kriget, men då i dess konkreta verklighet där människor dog utan förståelse för att filosofer kunde anse det vara för mänsklighetens bästa. Den hade använts av ägarens son, Winther, med examen som den yngste sjökaptenen i Sverige. Han lärde mig teckna sjömännens klassiska emblem på temat tro, hopp och kärlek – ankare, kors och hjärta. I hjärtat skulle den älskades namn ritas in och han lyckades få ur mig initialerna: ”K.P.” I krigets inledning var han andrestyrman på SS Varia, bara 22 år gammal. Jag minns hans avsked från sin fru, min moster Greta, och det nyfödda barnet, Per, i Karlshamn. Den 10 augusti 1940 attackerades Varia i Engelska kanalen två gånger av tyska flygplan med bomber och kulspruteeld. Winther följde med Varia när hon sjönk. Några av besättningen hade sjösatt de två livbåtarna och cirklade runt Varia men den grova sjön gjorde att man inte vågade gå nära och rädda dem som var kvar.

Kriget var en uppvisning av kulturutvecklingens mest extrema materiella krafter, men även ”historiens kamp mellan idéer”. Vad dessa egentligen står för skulle jag lära mig så småningom. När jag rodde bort från den sovande staden lämnade jag för en stund allt vad detta innebar, även i Karlshamns jämförelsevis idylliska variant. Andningen från fabrikerna hördes allt mindre och ljusen försvann när jag kom syd Sternö udde. Jag var ensam i jollen, i nattens mörker och tystnad. Min rodd mot havet var något av att återvända till att dö som naturvarelse, med en stund av frihet innan döden inträffade.


 

 

 

 

Min bror i en jakteka under vårjakten i Kalmarsund omkring 1960.
Femton år senare ett nihilistiskt offer för en fjärils vingslag.

Etiketter: ,